Krönika

Var en eldpelare - stör döden

Sommaren är påtagligt seglivad i år, men jag förundras mer över hur min dotter och jag cyklar till hennes skola på morgonen. Det har vi gjort ett tag nu och det känns så levande, på något sätt.
     Jag lämnar av henne. Cyklar till tågstationen. Lyssnar på på danska Malte Elbert som jag upptäckte i samband med fotbolls EM tidigare i somras. Han hade gjort Danmarks kampsång.
     Nu är det emellertid en annan danmarkshyllning jag lyssnar på: ”Kun med dig”. Kun betyder "bara" på danska. Låten kom till i något danskt tv-program där danska artister skulle göra låtar om sin kärlek till Danmark. För mig har den ett annat budskap. ”Det var något jag glömde i farten, du har varit med mig från starten”, sjunger han i mina lurar när jag tar pendeln in till Uppsala centralstation.
      Jag tänker på molnpelare och eldpelare från den gångna söndagens GT-text. Det slår mig att GT, för mig idag, i första hand står för Gamla testamentet; i andra hand mitt älskade Hallands stolthet Gyllene tider; i tredje hand den rent av vidriga drinken som jag tvingade i mig i ett liv som här och nu känns väldigt avlägset. 

Ida från Bälinge möter upp mig i stationsbyggnaden. Det är mer än femton år oss emellan men vi fann varandra rätt så snabbt för två år sedan.
     Ja, det har gått två år nu sedan jag svettades upp för Carolinabacken i Uppsala, mot Teologiska institutionen i Engelska parken. Ida och jag antogs även som prästkandidater tillsammans för ett år sedan. Idag har vi stämt träff för att gå tillsammans. Det är nämligen dags att påbörja den obligatoriska pastoralteologiska grundkursen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut som alla blivande präster måste gå. Det gör vi gärna.
     Utanför SKUI:s foajé är det uppsluppen stämning. En del känner vi. Andra inte. Det bjuds på kaffe och ostfralla. Rektorn kommer fram och skakar hand. 

När jag står där i vimlet kommer det över mig: ”Hur tusan gick det här till?”.

Det är dagen innan suicidpreventionsdagen. I min hemförsamling i Knivsta uppmärksammar vi dagen hela veckan med olika aktiviteter. Uppstarten blev under söndagskvällen då vi höll en ekumenisk sinnesrogudstjänst tillsammans med våra vänner i den lokala equmeniaförsamlingen. Jag hade som uppgift att läsa just GT-texten, Nehemja 9:19-21, där Gud liknas vid moln- och eldpelare. Eller åtminstone en sådan som sätter upp sådana.
     Utanför SKUI:s foajé bland blivande präster, diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker minns jag min egen ökenvandring där jag till följd av såväl mångårigt alkoholmissbruk som utmattningsdepression försökte ta mitt liv hösten 2017. Jag minns de moln- och eldpelare i form av medmänniskor som blev min räddning. Min dotters mamma som tvingade in mig på psyket. Nyfunna vänner i form av nyktra alkoholister som hörde av sig och delade med sig av sina erfarenheter. De hade varit på liknande platser där jag befann mig mentalt och själsligt men hade med Guds och sjukvårdens hjälp tagit sig därifrån. Och så de fåtal vänner jag hade kvar när precis allt jag tyckt varit viktigt och som varit min identitet rämnade. 
     Det kallas att ”störa döden” och det var precis det de gjorde. Därför står jag där jag står och därför kunde jag cykla runt i Knivsta förundrad med min dotter någon timme tidigare. Några av min moln- och eldpelare var Jesustroende. Andra inte. Men oavsett ledde deras medmänsklighet till att jag när jag tillfrisknade insåg vad jag glömt i farten, på resan mot avgrunden: Han som varit med mig från starten. Som dog på korset för att jag skulle få leva och tillfriskna, trots mina fel och brister. Trots att livet inte blev som jag tänkt mig.

Så stör döden. Var både moln- och eldpelare. Det var de som räddade mitt liv. Det är att verka suicidpreventivt. Och om några år är jag präst i Svenska kyrkan. Tänka sig. Suicidprevention fungerar.

Krönika

Att våga be om hjälp

Jag hade ingen tro. Eller jag trodde, men inte på Gud. Jag trodde på det egna ansvaret: Gör din plikt, kräv din rätt. Det finns inget före och inget efter. Vi föds och vi dör och däremellan gäller det att göra något gott för världen. Det är en vacker och strävsam tanke. Men det blev för svårt.  

Jag kom till en punkt i livet där min egen kraft inte kunde rädda mig, än mindre någon annan. Jag behövde be om hjälp, erkänna mig kraftlös. Jag gjorde det. Och jag fick hjälp, jag fick kraft. Då föddes min gudstro.  

”Tro är inte att begripa mysteriet, det är att gripas av det”, som Gunnar Sjöberg skriver i boken Om jag skulle predika idag. 

Han sätter ord på en gudstro som jag själv inte kan formulera. Så blir han en sambandscentral mellan mig och Gud. Vad kan vara viktigare för en präst? Att tillgängliggöra Gud. 

”Det är aldrig för sent, aldrig för skitigt. Så tolkar jag Guds radikala kärlek”, fortsätter han. 

Det finns dömande, hårda, uteslutande gudstolkningar. De var tacksamma att lyssna på när jag inte trodde. Religionen som ett ok och en skampåle – klart jag tog avstånd från det.  

Gunnar Sjöbergs raka texter, och Lars Segerstedts färgstarka bilder, har inget med sådan maktutövning att göra. De förmedlar hopp och förlåtelse, en predikan i taget.  

Viljan till kärlek går som en röd tråd genom denna bok. Liksom erkännandet av misslyckandet. ”Det finns inga människor vita som snö […]Om vi inte försonas med våra egna misstag kan vi inte försonas med andras”, klargör Sjöberg. 

Det är gudstro för mig. Att försonas med mig själv och andra. Att våga be om hjälp, för att livet är så mycket större än jag någonsin kan begripa.