Reportage

"Jag behövde inte vara rädd" 

Hela världen ligger för Sudanfödde Christophers fötter. Han är i trettioårsåldern och har en master i ekonomi och ledarskap och en doktorsexamen i sociologi. Det dröjer inte länge innan han landar ett toppjobb inom en privat organisation som gör sitt yttersta för att hjälpa flyktingar och andra utsatta. Han reser till Kina, Indien och grannländer i Afrika. Bygger hem åt de hemlösa, säkrar utbildning åt de små.      
     Men samtidigt som Christopher lägger all sin kraft på att hjälpa andra hänger hans eget liv på en skör tråd. För han lever i ett land med totalitär regim. En regim han öppet och outtröttligt kritiserar. 

Borta bra, hemma livsfarligt  
År 1956 blir Sudan självständigt från den brittiska kolonialmakten. Efter det styrs landet av en muslimsk-arabisk centralregering i norr. Spänningar mellan regimen och svarta, kristna grupper i söder leder till inbördeskrig i två omgångar: 1955-1972 och 1983-2005. Krigen orsakar oerhört lidande bland civilbefolkningen. Uppemot 2,5 miljoner dör och över fyra miljoner tvingas på flykt.
    Christopher Tunga är nio år gammal när det andra inbördeskriget bryter ut. Han växer upp i ett kristet hem i södra Sudan. Familjen flyr inte. De stannar kvar, smärtsamt medvetna om att tillhöra en utsatt minoritet.
- Men vi hade varandra. Och mamma, vilken kämpe och källa till klokhet hon var. Två av de viktigaste lärdomar hon gav mig är att tänka två gånger innan jag gör någonting och att stå för det jag tror på, berättar han.
    Och stå för det han tror på är just vad Christopher gör, mitt i brinnande krig. Rykten om den kristna mannen som trotsar och baktalar makten sprids fort och år 2007 händer det som blir startskottet för många år av kaos och lidande: Christopher blir anklagad för att ha bränt Koranen. 

Oskyldigt dömd
Att bränna Koranen är förenat med livsfara, en överträdelse som i den här delen av världen inte sällan leder till döden.
- Jag skulle aldrig bränna Koranen. Jag står inte bakom den sortens protestaktioner. Jag var oskyldig, men det spelade ingen roll vad jag sa. Makten hade mig där den ville, i fångenskap, berättar Christopher.
    Efter att ha blivit torterad till bristningsgränsen får han gå, men med en varning: Om han inte överger sin kristna tro kommer han att bli fängslad igen. Och det blir han.
    Mellan 2007 och 2011 åker han in och ut ur fängelset fem gånger. Den sista omgången varar ett halvår och lämnar honom så svårt skadad att han blir paralyserad från midjan och ned. 

Flykten
Det blir 2011 och efter en dramatisk folkomröstning genomgår Afrikas karta en historisk förändring. Vad som tidigare var ett land blir plötsligt två: Sudan och Sydsudan.
    Men hoppet om en bättre tillvaro som invånarna i Sydsudan bär på efter årtionden av krig mot norra Sudan grusas. Tiden efter självständigheten präglas av maktkamp och inbördeskrig. Många, däribland Christopher, hans fru och dotter, förlorar allt. Deras pass samlas in. Viktiga papper eldas upp. Situationen blir ohållbar och de bestämmer sig för att fly.
- Vi visste att det skulle bli svårt att fly eftersom vi var papperslösa, men vi hade kontakter och fick mycket hjälp.
    År 2012 kommer de till Egypten. De försöker slå rötter men möts av ett land i kris. Ett år tidigare har den arabiska våren inletts och den lilla familjen härdar ut i fem år innan de beger sig vidare.
    År 2018 kommer de till Sverige. 

En stark tro 
 Jag träffar Christopher i den småstad i Mälardalen som blivit hans nya hemvist. Vi bestämmer oss för att ta en promenad. Han i sin permobil, jag med en något för tunn jacka.
    Det är en fin dag. Krispig och klarblå. Det han fått se och uppleva hör det svunna till, vidhåller han, men en annan undrar lite försiktigt om inte det förgångna tränger sig på emellanåt ändå. Han måste ju varit så oerhört rädd. Eller?
- Det var en tuff tid men rädslan lade jag i Guds händer. Jag tror att om man litar på kraften hos den Heliga Anden, den levande själ som finns inom en, står man stadigt i stormen.
    Han bromsar in och tittar allvarligt men varmt, nästan andaktsfullt, på mig.
- Förstår du? Jag behövde inte vara rädd.
    Jag nickar. Tror att jag förstår så långt jag, född och uppvuxen i ett land med religionsfrihet, kan förstå.
Och så rullar han vidare. Jag småspringer bredvid.
- Ska jag sänka farten? Frågar han och skrattar. 
Jag skrattar också. Med andan i halsen. 

Vägen hit, till en Mälarstad i höstskrud, har varit lång. Lång, snårig och smärtsam.
Ändå ler Christopher Tunga. 
Han ler mest hela tiden.

Krönika

Jesus tar en powernap

Att gå i själavård är något av det bästa jag vet. Jag får någon som på kristen grund möter mig i mina funderingar.
     I våras gick jag i själavård. Till slut övergick samtalen i att mitt lidande blev större. Ett par meningar in i det fjortonde samtalet, sen var förtroendet förbrukat.
     Jag cyklar ner till pastorsexpeditionen timman efter, förkrossad över det svikna förtroendet. Upplevde så starkt att Jesus sov mitt i den stormen. Jag var helt ensam. Ville prata, men vem ska tro på att jag precis upplevt ett svek från en anställd i kyrkan?

- Vill du prata? Frågar en kvinna samtidigt som hon räcker över papper och penna.
Det fanns något i hur hon ställde frågan som gjorde mig nyfiken. Tog mod till mig att fråga om träff. Det samtalet är ett av det finaste och mest empatiska jag fått erfara. Idag är hon min själavårdare.
     Hon sa vid något tillfälle: "Vi är varandra till glädje och belastning. Om vi vill ha en bättre helhet så kommer vi inte ifrån det dubbla.”  

Så hur går det med själavården? Nu är vi på smekmånad. Samtalen flyter på fint. Enorm glädje. Det finns personkemi, finns samhörighet. Flyt och flax. Vi ror så fint på vattnet. Kluckilikluck. 

Vad är det att skapa relationer och hur funkar det? Först reser vi bekvämt i båten, sen börjar det gunga och guppa. Det är då det kan behövas hantera konflikter. Sen - i de bästa av världar - en nyorienteringsfas. 

Min nya själavårdare var medveten om att det snart kommer guppa utav bara helvete på vattnet. Det är då jag har en djupt inneboende konflikt om att jag är till last. Du kommer få erfara ett helt nytt pnuema på in- och utandning. Jag kommer maniskt sitta och läsa ur Jobs bok eller glo upp i taket tyst i 59 minuter och gå hem utan ett ord sagt.

Vi måste bli mer ärliga med varandra och oss själva, sluta upp med att skapa korsdrag för att vädra och göra allt rent å Nådens vägnar. Den enda giltiga anledningen att städa i den brinnande själsliga anfäktelsen är för att göra mer rum för kolen. Vi sätter upp en orimlig förväntan bara för att vi är kristna syskon och på grund av den förklaringsmodell kyrkan byggt upp.

Det finns motsättningar i anknytningsteorin och Guds kärlek som vi absolut behöver bli mer medvetna om. Inget får gå sönder eller ha ett utgångsläge där att bli mött och tagen på allvar i samtal kommer med en stark ångest och skräck istället för glädje. Kommer jag bli avvisad - igen?
Fyra månader senare vet jag med all säkerhet att jag inte alls lämnades ensam i en storm på havet när jag kom inklampandes på pastorsexpeditionen. 
Jesus stod ju där, sömndrucken, jämte min nya själavårdare med en kopp kaffe i handen. 

"Jag har bara tagit en powernap, Ellinor"

Krönika

Var en eldpelare - stör döden

Sommaren är påtagligt seglivad i år, men jag förundras mer över hur min dotter och jag cyklar till hennes skola på morgonen. Det har vi gjort ett tag nu och det känns så levande, på något sätt.
     Jag lämnar av henne. Cyklar till tågstationen. Lyssnar på på danska Malte Elbert som jag upptäckte i samband med fotbolls EM tidigare i somras. Han hade gjort Danmarks kampsång.
     Nu är det emellertid en annan danmarkshyllning jag lyssnar på: ”Kun med dig”. Kun betyder "bara" på danska. Låten kom till i något danskt tv-program där danska artister skulle göra låtar om sin kärlek till Danmark. För mig har den ett annat budskap. ”Det var något jag glömde i farten, du har varit med mig från starten”, sjunger han i mina lurar när jag tar pendeln in till Uppsala centralstation.
      Jag tänker på molnpelare och eldpelare från den gångna söndagens GT-text. Det slår mig att GT, för mig idag, i första hand står för Gamla testamentet; i andra hand mitt älskade Hallands stolthet Gyllene tider; i tredje hand den rent av vidriga drinken som jag tvingade i mig i ett liv som här och nu känns väldigt avlägset. 

Ida från Bälinge möter upp mig i stationsbyggnaden. Det är mer än femton år oss emellan men vi fann varandra rätt så snabbt för två år sedan.
     Ja, det har gått två år nu sedan jag svettades upp för Carolinabacken i Uppsala, mot Teologiska institutionen i Engelska parken. Ida och jag antogs även som prästkandidater tillsammans för ett år sedan. Idag har vi stämt träff för att gå tillsammans. Det är nämligen dags att påbörja den obligatoriska pastoralteologiska grundkursen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut som alla blivande präster måste gå. Det gör vi gärna.
     Utanför SKUI:s foajé är det uppsluppen stämning. En del känner vi. Andra inte. Det bjuds på kaffe och ostfralla. Rektorn kommer fram och skakar hand. 

När jag står där i vimlet kommer det över mig: ”Hur tusan gick det här till?”.

Det är dagen innan suicidpreventionsdagen. I min hemförsamling i Knivsta uppmärksammar vi dagen hela veckan med olika aktiviteter. Uppstarten blev under söndagskvällen då vi höll en ekumenisk sinnesrogudstjänst tillsammans med våra vänner i den lokala equmeniaförsamlingen. Jag hade som uppgift att läsa just GT-texten, Nehemja 9:19-21, där Gud liknas vid moln- och eldpelare. Eller åtminstone en sådan som sätter upp sådana.
     Utanför SKUI:s foajé bland blivande präster, diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker minns jag min egen ökenvandring där jag till följd av såväl mångårigt alkoholmissbruk som utmattningsdepression försökte ta mitt liv hösten 2017. Jag minns de moln- och eldpelare i form av medmänniskor som blev min räddning. Min dotters mamma som tvingade in mig på psyket. Nyfunna vänner i form av nyktra alkoholister som hörde av sig och delade med sig av sina erfarenheter. De hade varit på liknande platser där jag befann mig mentalt och själsligt men hade med Guds och sjukvårdens hjälp tagit sig därifrån. Och så de fåtal vänner jag hade kvar när precis allt jag tyckt varit viktigt och som varit min identitet rämnade. 
     Det kallas att ”störa döden” och det var precis det de gjorde. Därför står jag där jag står och därför kunde jag cykla runt i Knivsta förundrad med min dotter någon timme tidigare. Några av min moln- och eldpelare var Jesustroende. Andra inte. Men oavsett ledde deras medmänsklighet till att jag när jag tillfrisknade insåg vad jag glömt i farten, på resan mot avgrunden: Han som varit med mig från starten. Som dog på korset för att jag skulle få leva och tillfriskna, trots mina fel och brister. Trots att livet inte blev som jag tänkt mig.

Så stör döden. Var både moln- och eldpelare. Det var de som räddade mitt liv. Det är att verka suicidpreventivt. Och om några år är jag präst i Svenska kyrkan. Tänka sig. Suicidprevention fungerar.

Krönika

Att våga be om hjälp

Jag hade ingen tro. Eller jag trodde, men inte på Gud. Jag trodde på det egna ansvaret: Gör din plikt, kräv din rätt. Det finns inget före och inget efter. Vi föds och vi dör och däremellan gäller det att göra något gott för världen. Det är en vacker och strävsam tanke. Men det blev för svårt.  

Jag kom till en punkt i livet där min egen kraft inte kunde rädda mig, än mindre någon annan. Jag behövde be om hjälp, erkänna mig kraftlös. Jag gjorde det. Och jag fick hjälp, jag fick kraft. Då föddes min gudstro.  

”Tro är inte att begripa mysteriet, det är att gripas av det”, som Gunnar Sjöberg skriver i boken Om jag skulle predika idag. 

Han sätter ord på en gudstro som jag själv inte kan formulera. Så blir han en sambandscentral mellan mig och Gud. Vad kan vara viktigare för en präst? Att tillgängliggöra Gud. 

”Det är aldrig för sent, aldrig för skitigt. Så tolkar jag Guds radikala kärlek”, fortsätter han. 

Det finns dömande, hårda, uteslutande gudstolkningar. De var tacksamma att lyssna på när jag inte trodde. Religionen som ett ok och en skampåle – klart jag tog avstånd från det.  

Gunnar Sjöbergs raka texter, och Lars Segerstedts färgstarka bilder, har inget med sådan maktutövning att göra. De förmedlar hopp och förlåtelse, en predikan i taget.  

Viljan till kärlek går som en röd tråd genom denna bok. Liksom erkännandet av misslyckandet. ”Det finns inga människor vita som snö […]Om vi inte försonas med våra egna misstag kan vi inte försonas med andras”, klargör Sjöberg. 

Det är gudstro för mig. Att försonas med mig själv och andra. Att våga be om hjälp, för att livet är så mycket större än jag någonsin kan begripa.