Evangelietext 

Skatter i himlen 

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.
Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

- Matteus kap 6, vers 19-24

Krönika

Gör inte som toreadorerna 

Kärlekens vägar äro outgrundliga. Det kan räcka med en vanlig parrelation för att det ska bli klart för en. Plötsligt står du med ett tennisracket i handen och spelar med liv och lust, du som aldrig har ägnat tennis en tanke innan. Kanske hamnar du på en konsert med ett band vars namn du knappt kan uttala. Eller så har du fastnat i andra situationer eller intressen som du absolut inte hade kunnat föreställa dig innan du mötte din partner.
     För min del, vad gäller mina kärleksrelationer och sysselsättningar som medföljt, har det varit rollspel jag fått bekanta mig med. Killarna jag träffat har ÄLSKAT rollspel. Jag lyckades inte undkomma den världen - och ja, jag fastnade för den.      
     För den oinsatta är rollspel en mix mellan improvisationsteater och brädspel. Rollspelet bygger på en särskild verklighet; Det kan vara att spelarna befinner sig i rymden på grund av att jorden har gått under; Det kan vara att man befinner sig på 1920-talet där robotar har tagit över; Det kan vara en verklighet som påminner mycket om vår egen. Endast fantasin sätter gränser och rollspelsböckerna med olika världar och karaktärer är många. Faktum är att det togs fram ett Lutherrollspel för några år sedan i samband med femhundraårsjubileet för när Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg.  

Jag tänkte nu bjuda in er till att närmre lära känna ett av dessa rollspelsalternativ. Spelet heter ”Vampire – The Masquerade” och i det befinner man sig i en genomrutten och girig värld. Vampyrer lever sida vid sida med människorna utan att upptäckas. Många gånger är det till och med så att det är vampyrerna som styr världen utan människornas kännedom. Spelarna i det här spelet spelar alltså vampyrer. Vampyrerna hör till olika klaner, vilka baseras på vem deras anfader eller anmoder var i biblisk tid. Varje klan för också med sig en svaghet som måste motverkas under spelets gång för att uppdraget ska kunna bli utfört.      
     Klanen Toreador har länge varit en personlig favorit. Den har sin anmoder i gudinnan Ishtar. Ishtar var kärlekens, krigets och magins gudinna samt även himlens drottning i mesopotamisk mytologi. Hon hörde alltså till gudarna som israeliterna började tillbe under exilen. Klanen Toreadors stora svaghet är skönhet. Alla deras klanmedlemmar blir betagna av det vackra. De blir så betagna att hela uppdraget kan stanna upp, eftersom de inte kan se sig mätta. Lyckas de inte avvärja sin egen svaghet så har gruppen en eller flera medlemmar som kommer ägna den kommande kvarten, halvtimmen, timmen, timmarna åt att bara stå och glo.      
     Det där roar mig oerhört mycket. ”Tänk om man hade en sån i sin närhet,” kan jag tänka för mig själv, ”Kära nån, så tradigt!” Men flinet stannar halvvägs. Bilder flipprar förbi inuti huvudet. Jag inser att författarna till det här rollspelet verkligen har satt fingret på något. De har lyckats lyfta en av mänsklighetens stora svagheter genom den här klanen. 

Är det inte så att människan kan bli som stillastående i vår längtan efter status, pengar och kanske framför allt: uppmärksamhet? Kokar vi ner allt det som får gå under rubriken ”Skatter på jorden” är nog ett av våra grundbegär just uppmärksamhet. Det innebär alltså att ganska många av oss har en dragning till att samla skatter på jorden. Men på olika sätt. Det är sannerligen inte bara de som samlar pengar på hög, influenserna och renoverarna. Jag vet inte hur många resultat av kantarellplockning, plommonplockning, gräsmattsklippningar och flerfärgade vätskor i tjusiga glas som mina flöden har drabbats av under sommaren. Tacksamhetslistorna samt användandet av ordet ”tacksam” har nått sådana nivåer att man kan överväga allergimedicin. 

Vad leder dessa inlägg till? Jag har svårt att tro att det leder till något annat än tillfällig uppmärksamhet. Och då talar vi om skattansamling på jorden. Vi människor är inte heller dummare än att vi gör som alla andra. Så ett inlägg leder till att andra gör liknande inlägg för att man inte ska känna sig utanför. Sedan står hela vampyrgruppen runt det som toreadoren tycker är vackert och uppdraget stannar av. Men det här flockbeteendet kan naturligtvis användas på samma sätt vid skattansamlingen i himlen. Den tidigare nämnda kärleken är en av himlens största gåvor till mänskligheten. Handlingar som tar sin utgångspunkt från den är nog de bästa för att det himmelska uppdraget ska slutföras. 

Låt mig ge ett exempel: 

Vid ett tågkaos fastnade en studiekompis på Stockholms central en kväll när han var på väg hem till Uppsala. Han hade ingen han kände i Stockholm så därför skrev han i en Messengergrupp vi hade och bad om hjälp att hitta någonstans att övernatta. Jag kände ett par i Stockholm och skrev till dem. Svaret kom fort: ”Var är han någonstans? Vi kör hem honom till Uppsala.”      
     Det här paret hoppade alltså in i bilen vid 22-tiden på kvällen och körde hem en, för dem, främmande människa till Uppsala för att sedan åka tillbaka till Stockholm. Han fick inte betala dem någonting för den där turen.       
     Händelsen förevigades inte någon annanstans än i några få människors minnen. Jag vet i alla fall att en av dessa människor inte skulle komma att glömma dem i första taget. Jag vet också att den människan håller ett vak på de tillfällen när hon kan göra likadant själv. Ädlast är de goda handlingar som sker i tysthet i vardagen och som väcker en vilja hos andra att göra likadant. 

Vill du samla skatter i himlen? Använd himlens största gåva som grund för det du gör.  

Kärlekens vägar äro utgrundliga men mycket användbara när man vill samla skatter i himlen. 

Evangelietext 

Lasaros uppväcks 

Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: »Mästaren är här och kallar på dig.« När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: »Ta bort stenen.« Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.« Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.«

- Johannes kap 11, vers 28-44

Krönika

En motgång kan vara en förklädd vän

Detta var en av min morfars deviser. Säkerligen inte något han själv kommit på, men orden fastnade hos honom och de har i sin tur fastnat i mig. Att inte blicka bakåt för att älta vad som kanske hade kunnat vara, utan att blicka framåt mot vad som kan bli. 
     Jag får ärligt erkänna att jag ofta inte förmår följa denna devis. Det är lättare att stirra sig blind på den dörr som motgången stängde än att undersöka vad som finns bakom de hundratals dörrar som står öppna. Det stora bekymret är nämligen att motgången var verksam i dåtiden som man känner, medan svaret – vännen – finns i framtiden - vilken man inte känner. Det är i detta bekymmer vi möter evangelietextens Maria. I fyra dagar har hennes bror Lasaros legat död. En familjemedlem – en vän – har gått bort. Det är kanske den största av alla motgångar, och först nu bemödar sig Jesus att komma. ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Det står ingenting om hennes sinnesstämning, men man kan ana att det är ömsom sorg, ömsom besvikelse. Kanske till och med ilska oc.h klander Varför kunde inte Jesus ha varit där för fyra dagar sedan? Var befann sig Gud? 

Jesus blir, i sin egen sorg över Lasaros bortgång, upprörd. Kanske undrar han varför han blir anklagad för Lasaros död. Skulle Gud själv vara en del i motgången? Men i stället för att ge Maria och de andra sörjande en lektion i dogmatik och teodicéproblemet, ber Jesus henne att visa honom var den döde ligger. 
     Fyra dagar har gått, och kroppen har hunnit börja förruttna. Jesus återupplivar honom ändå, och uppmanar så slutligen de som samlats vid Lasaros grav: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Att Lasaros var död kan ingen förneka, men lösningen låg inte i att gräma sig över dåtidens motgång, utan att våga tro på framtidens vän. 

Med allt detta sagt är det självfallet nödvändigt att sörja. Det gäller inte bara när någon går bort som i evangelietexten, utan även andra och mindre motgångar som kuggade tentamina, missade karriärmöjligheter, olycklig kärlek och mycket annat. Drömmar som dör. Likaså får man vara besviken på vad som gick snett; att Gud till synes inte var där. Men Gud är inte den skyldige i motgången. Låt i stället Gud sörja med dig när nutiden känns svår, och visa honom var dåtiden ligger – hur illa kroppen som ligger i graven än må lukta och se ut. Svaret finns i framtidens vän – svaret finns i Gud.

Om Kapellet: Evangeliet 

Vi följer kyrkoåret och dess texter och varje vecka fattar en ny krönikör pennan för att dela med sig av sina tankar kring de aktuella evangelieraderna. Ta gärna en titt i arkivet för samtliga av våra hittills publicerade krönikor.