Evangelietext 

Den barmhärtige samariern 

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.” En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?”
Han svarade: 'Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.'
Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande.
Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.
Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’
Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.”
Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

- Lukas kap 10, vers 23-37

Krönika

En prestationsprinsessas tacksamhet

- Vänta så ska jag hjälpa dig. 

Klockan är strax efter ett på natten och jag har precis skrivits in på Ortopedmottagningen vid Gävle sjukhus. Jag har ett misstänkt mycket stort, akut diskbråck och kan inte längre gå upprätt utan hjälp. Ändå sätter jag mig mödosamt upp i sängen fast besluten att byta om till sjukhuskläder på egen hand. Undersköterskan tittar på mig och erbjuder sin hjälp. Jag tittar tillbaka på henne och förstår inte riktigt. Jag är så van att klara allting själv att jag inte fattar vad hon menar. Jag förklarar att jag är ensamstående trebarnsmorsa till barn med särskilda behov. Jag kan själv. Inte ska de behöva krångla med mig. Någon annan behöver säkert hjälp på riktigt. Så tänker jag. Då.
     Den natten blev starten på en lång resa med operationer, sjukhusvistelser och rehabilitering. Jag fick kompetensutvecklas i livskunskap och öva mig i att ta emot kärlek och omsorg av andra. Det var, och är, en utmaning för en prestationsprinsessa som mätt sitt egenvärde i att ställa upp för andra; att faktiskt vara den som får ta emot hjälp. Jag tänker på det när jag läser berättelsen om den barmhärtige samariern idag.

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.'" Så säger lagen. Så lyder Ordet. Jag känner igen veckans evangelietext. Jag har läst den många gånger, hört den berättas i kyrkan, dramatiserat den i konfirmandgrupper om och om igen i nutidsversion och minns till och med att pigan Lina i Emil i Lönneberga återberättar den fel.

Prestationsbaserad kärlek till sig själv är väldigt ansträngande. För att inte säga snudd på omöjligt svårt när man plötsligt befinner sig i en situation där man inte kan prestera. Jag ville älska Gud och andra med hela mitt hjärta, hela min själ, hela min kraft och med hela mitt förstånd. Men kunde inte älska mig själv. Jag kunde orden som Jesus säger, men de fick inte fäste i mig. Jag levde inte som jag lärde. Och när jag sitter där på sjukhuset och inser att jag inte kan själv, ja - då förändras något.

Kärleken bottnade i tacksamheten. Först var min tacksamhet så stor över att få hjälp från människor som kunde laga mig rent fysiskt, och tacksamheten över den omsorg som personalen på sjukhuset visade mig lagade något i själen. Där fanns också en djup tacksamhet över Guds närvaro i mitt liv, över barnen, vännerna, familjen. Och efter en tid, en ganska lång tid, kunde jag känna tacksamhet över kroppen som läkte, som blev starkare. Kroppen som håller för att lyfta upp den yngsta sonen i famnen, som orkar ta en promenad för att jaga Pokemons, som kan åka till jobbet, som kan gå upp på morgonen utan smärta.
     När jag inte kunde ta hand om mig själv, kunde jag inte ta hand om andra heller. Men i litenheten, skörheten, utsattheten fanns tacksamheten över att få ta emot andras omsorg och kärlek. Och i det växte kärleken och tacksamheten till Gud, till min nästa och mig själv.

- Vänta så ska jag hjälpa dig.

Så sa undersköterskan till mig, och när jag dramatiserar berättelsen om den barmhärtige samariern med konfirmander händer det faktiskt ganska ofta att just de orden kommer med, liksom spontant, när en av dem knäfaller bredvid den skadade mannen:

- Vänta så ska jag hjälpa dig. 

Hittills har aldrig någon svarat ”nej tack, jag kan ta hand om mig själv.” Och när ögonblick kommer då du kanske, precis som jag, inte förmår visa kärlek till dig själv eller dina medmänniskor vill jag tro att Gud har oändligt med tålamod med sina barn och ler varmt åt våra tappra försök att leva som vi lär.