Evangelietext 

En döv man botas

Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”

- Markus kap 7, vers 31-37

Krönika

Vanliga människor

Det finns något som alla sommarpratare behöver. Som också programledarna och gästerna hos Skavlan och Bergfeldt behöver. Som Bruce Springsteen behöver och även Bibelns olika huvudrollsinnehavare. Som varenda politiker med maktanspråk behöver.

Vanliga människor.

Vilka är de? De där som tar en man som är döv och knappt kan tala till Jesus? Är de mannens vänner? Bröder? Systrar? Föräldrar? Grannar? Vi får inte veta mer om dem. Vi får inte veta varför de tar mannen till Jesus. Vi kan bara gissa vad det är som får dem att ta en medmänniska till den mystiske mannen som inte gör som andra.

Vanliga människor.

Bibelns texter väcker allt oftare frågor i mig, om de där människorna som närmast anonymt befolkar berättelserna. För även om de nästan bara skymtar förbi så vittnar de om något helt grundläggande för livet - tillit. Utan tillit är de förlorade. Utan tillit grusas deras hopp under mäktiga mäns fötter. Kanske är det de där namnlösa figurerna som bär tilliten genom evangelietexterna? Och kanske vet de att tillitens sanning är allt annat än enkel? Att tillit kräver något av människan. Något stort. Precis som det gör av mannen som låter sig föras till Jesus. Han som inte hör och som knappt kan tala. Han som uppmanas: ÖPPNA DIG! EFFATA!

En vanlig människa.

Det finns helt vanliga människor i Bibeln. Det finns vanliga människor i kyrkan. Och det finns gott om vanliga utanför kyrkan. Alla lika ovanliga och olika. För vanliga är de ju bara när de blir namnlösa. När de används för att säga något. Som när Staffan Hellstrand låter de här orden inleda ett kritikerhyllat album 1996:

Det här är en sång, om en blomma
Det här är en hälsning till dom fromma
Dom som inte jagar guldet och äran
Dom som ser lyckan i det dom har nära
Dom som kan leva en dag i sänder
Utan oljade tungor och blodiga händer

En ömsint hyllning till vanliga människor. “Fanfar” heter låten och sedan den spelades in har det hänt mycket i världen. Tillväxten har varit rekordhög. Klyftor har vidgats, klimat förändrats och krig startat. Väldigt sällan har vanliga människor gjort detta, men nästan alltid påverkas de och används för att motivera härskarnas beslut. Därför finns det en del vanliga människor som liksom ställs på andra sidan gränser, murar och gemenskaper. DE ANDRA.
     För de andra behövs som någon slags fond. För att vi ska känna oss vanliga. De som vi ska vara rädda för eller hetsa mot. De som egentligen är precis som vi och kanske precis som Bibelns namnlösa bärare av tillit?

En annan sångare river ned murar när han sjunger:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
min syster eller bror
Jag är mycket närmre än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Lars Winnerbäcks ord från låten “Själ och hjärta” tar tag i mig. Får mig att ta ett djupt andetag. De öppnar mig på samma sätt som Bibeltextens ord. Det är som att Skaparens egna ord tagit en omväg via Winnerbäck för att öppna mig.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Det tog många djupa andetag för att öppna mig. Men, när jag nådde botten, så väntade Kristus där. Med ljus och värme. Min kamp blev en kramp och det bästa hände när jag släppte taget om tvivlet och valde tilliten. Tilliten till att också jag var buren och omsluten. Inte bara som en tanke, utan som en handling. Där jag inte hade huvudrollen som bärare, utan som den som skulle bäras hem. En mystisk insikt bortom mitt förnuft och förstånd. Nådens ordning och evighetens tacksamhet fick mig att släppa taget, låta mig bäras och lita på Gud.

Öppna dig.

Utan tillit och tro går vårt samhälle sönder. Och varken tron eller tilliten låter sig begränsas, tvärtom den smittar. Kanske kan vi låta oss vägledas av de namnlösa människorna som tar sin vän till Jesus? De där som vågar lita på att det kommer att bli bra, när de ber om hjälp? Vi är nog inte kallade att ställa oss i vägen för dem. Som redan utför fler goda gärningar än vi kan räkna, varje dag. De namnlösa människorna. Som aldrig kommer att få sommarprata eller sitta med i Skavlan eller Bergfeldt. Människor vars berättelser inte heller hamnade i Bibeln. Som aldrig blir rubriker i nyheter eller samtal i poddarna. Men, livet handlar om dem.

Människor är sedda och ser varandra.
Människor är bekräftade och bekräftar varandra.
Människor är älskade och älskar varandra.
Människor litar fortfarande på varandra.

Brustna hjärtan ska läkas. Tårar ska torkas. De av oss som har fallit kommer att rätas upp igen och de av oss som inte längre kan gå ska bäras hem. Det kommer att hända och det händer redan. Varje dag. Någon är mycket närmre än du tror. Det finns något bortom skuggan där du bor. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka. Korset kan vara en utgångspunkt. Korsets ena riktning går uppåt och manar oss att följa Jesus och lita på Gud. Korsets andra riktning går längs horisonten och kanske manar oss att följa Jesus uppmaning att älska varandra och att lita på varandra. I korsets mitt bultar ett hjärta. Samma hjärta som slår i vanliga människor.

Idag kanske de där namnlösa karaktärerna i Bibeltexterna syns klarare? De där som tar andra människor till den som kan hjälpa. Som bär de som slagits ut. Som bär tilliten. Kanske kan vi kliva fram mellan raderna tillsammans med dem? Vi som också bjuds in att ta det där djupa andetaget med Jesus. Vi som också uppmanas: ÖPPNA DIG! 

Fredrik Welander,
prästkandidat Strängnäs stift