Evangelietext 

Liknelsen om farisén och tullindrivaren

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«

- Lukas kap 18, vers 9-14

Krönika

Mörkret bär vi alla 

Ibland gick livet åt helvete alldeles. Helvete? Ja, jo, det får man nog säga. Inte för att mina helveten på något sätt varit det värsta en människa kan utstå. Jag har levt och lever i fredstid i land som inte regelbundet drabbas av förstörelse till följd av stora naturkatastrofer. Jag har levt och lever utan risk för svält och med både bostad och kläder på kroppen. Jag är visserligen född med snippa och identifierar mig som tjej men bor i den del av världen där jämställdheten åtminstone gått längst, även om det finns mycket kvar att göra. Och jag har fått gå i skola som barn och sedan utbilda mig gratis på universitet som vuxen.

Med alla dessa omständigheter i ryggen låg vägen öppen. Och ändå föll jag ibland rätt ner i diket. Och fan vad det sved. Men så mycket jag lärde mig som jag aldrig hade lärt mig annars. Så mycket jag fick se som jag inte hade sett. Så många jag fick möta som jag aldrig hade mött.
    Fast visst hade det kunnat sluta i helvetet. Visst hade det kunnat sluta med att jag lärt mig, ja, ingenting alls.

Jag tänker på tullindrivaren och hans väg upp till templet. För han går upp till templet. Han skulle kunna stanna i sin tullindrivartillvaro och ta in skatter från fattiga människor och nöja sig där. Inte göra sig omaket att traska upp och ödmjuka sig inför Gud. Men det gör han. Liknelsen både börjar och slutar där. Det är utgångspunkten för Jesus poäng.

Jag tänker på Kain i 1 Mosebok kapitel 4. Kain som mördar Abel, sin lillebror, för att han blir avundsjuk på hur Gud uppskattar Abels offergåva mer än hans. Kain blir arg och sänker blicken. Gud säger till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.« Men Kain vänder ner blicken, låter synden råda över sig själv och dödar sin bror.
    Tullindrivaren lyfter inte heller blicken. Han vågar inte. Han är så säker på Guds dom. Han känner sin synd. Trots det går han ändå upp till templet. Han vågar söka Gud. Han vågar kontakt.

Det gick så långt att jag inte ville leva. Blicken var riktad stint ner i avgrunden. Men riktigt hela vägen in i mörkret vågade jag mig inte. Det tog stopp. Mörker är frånvaro av ljus, och i det totalt ljustomma tordes jag inte vandra.
    Så länge vi söker kontakt med ljuset, med Gud, med hoppet, med möjligheterna, finns det chanser till ett annat liv, en annan värld, nya ögonblick och nya val. Tullindrivaren söker kontakt och lär sig Guds storhet genom vetskapen om sin egen synd. Farisén, däremot, känner inte sin synd. Han gör det han tänker är rätt och nöjer sig med det, föreställer sig att det duger, att det välsignar honom från all sorts mörker och gör honom till bättre än andra. Men mörkret bär vi alla. Där inom oss bor det. Ibland kanske det ligger ytligt, brer ut sig, känns och syns. Ibland kanske det ligger djupare. Gömmer sig.
     För dig som lever i en stabil vardag som tickar på med studier eller jobb, familj och vänner, kanske den inte märks så mycket. För dig som sliter med psykisk ohälsa, kanske missbruk, dåligt samvete, ensamhet, skam över dina val och den du är, för dig kanske den känns tydligare. Men för oss alla ligger den där. Inte utanför oss, utan inom oss.

Och det mörker som utgörs av synden inom oss finns alla möjligheter i världen även för farisén att se, känna och erkänna. Om han vill. Även han kan precis som tullindrivaren gå upp mot templet. Sänka blicken. Söka Gud. Vara en del av det stora ljuset, hoppet, möjligheterna. I vetskap om mörkret, hopplösheten, vanmakten. Välja att vara en del av Gud, utifrån medvetenheten om helvetet.

Amen.